Är det bara jag, eller är småfjortisar som leker poeter ett av de mest störande irritationsmomenten i vardagen? Jag klarar inte av dem.
"Dina ögon skulle snart slutas för alltid, må du ha det så bra i himlen", "och hjärtat det svider när mina ögon betraktar ditt ansikte som en gång var mitt" osvosv. Visst känner ni väl igen de meningarna? Jag har åtminstone läst dem ett par tusen gånger.
Herregud, ni har inte språkets gåva, låtsas inte att ni har det. Klyschiga och uttjatade meningar är inte något nytt, ni är inte speciella på något sätt och ingen tycker det heller.... Skojade bara, era retarderade fjortisvänner tycker att ni skriver jätte fint med sär skrivning, ni kan skriva en diktsamling tillsammans :D:D:D:D
Sedan när man inte tror att det kan bli värre så blir det det. De börjar skriva på engelska. Inte vilken engelska som helst, utan fjortisengelska, dvs massa felstavningar och grammatiska fel överallt. "Be careful who you open up too, only a few people care. The rest is just curious"
Jag orkar inte. :(
 |
| ... fast nej. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar